Stockholm – Singapore 2015Stockholm – Singapore 2015

Jan 6th Nyårsafton i Rangoon och lagbrott (!)

I Yangon (Rangoon) hade vi två nätter, av vilka en var nyårsafton. Den 30 december anlände vi och gästade trendiga Union bar. Det börjar bli en tradition för Leijonhielms, som var där för exakt 2 år sedan. Vi var även där allesammans i somras.

Mats och Sandra som inte turistat Yangon ordentligt tidigare fick nu besöka Shwe Dagon, en rätt löjligt stor stupa.

På nyårsafton testade vi Afternoon Tea på klassiska The Strand Hotel (nummer 3 på vår asienturné, ni minns väl The Imperial i Delhi och The Windemere i Darjeeling?). Väldigt trevliga nibbles och crumpets, må vi lova!

På grund av tidig avresa dagen efter så blev det en tidig kväll på nyårsafton, på Monsoon. Efter det gick somliga vidare till Union bar igen, men sade god natt redan klockan 22 på självaste nyårsafton.

Klockan 6 på nyårsdagen gick färden vidare mot gränsstaden Myawaddy och Thailand. Det blev en långkörare med ett utdraget slut. Vid gränsen visade det sig nämligen att vi vistats olovligt i landet sedan några dagar. Vårt visum hade visserligen lång giltighetstid, men en gränsvakt i Tamu hade tydligen klåpat sig och stämplat ut oss ur landet redan där. Att komma på idén att stämpla VOID på den stämpeln och stämpla en ny Exit-stämpel slog oss redan efter fem minuter, men tog typ två timmar för gränsvakterna att begripa. Lyckligtvis hade vi ju med en regeringsrepresentant under hela vistelsen, som kunde gå i god för oss.

Nu bär det av vidare mot Thailand!

Jan 4th Floating Gardens och Cheroots

Från Bagan kändes det som vi flög fram på vägarna som nu blivit så breda att man lätt kan vara två bilar i bredd. Detta innebär att förutom att man slipper köra ner i buskaget varje gång man möter trafik är det nu lättare att köra om cyklar, motorcyklar och oxkärror (och andra fordon som inte håller “trafikflödets” hastighet).

Så här trångt kunde det vara tidigare…

Vår guide hade sagt att det skulle ta oss ca 7 timmar att ta oss de 35 milen mellan Bagan och Inle Lake. När vi avlarat de först 15 milen och det inte ens var lunchdags tyckte vi att han nog överdrev tidsåtgången lite (som han gjort de tidigare dagarna). Men det visade sig att på de sista 20 milen skulle vi ta oss över ett berg, slingriga småvägar upp och så slingriga småvägar ner! Det reducerade vår flygande hastighet en aning.

Lite smått stressade att hinna se Inle Lake ordentligt innan solen gick ner tog vi oss direkt ut på sjön med en av de typiskt långsmala motorbåtarna.

Efter en dag i varma bilar var det härligt med den svala fartvinden ute på sjön. På turen över sjön fick vi se flera fiskare. Fiskarna i Inle är kända för sin teknik att ro, de balanserar på med ett ben stadigt på båten medan de styr åran med det andra samtidigt som de smidigt drar in eller ut nätet med händerna. Det är inte ens så att man kan säga att det ser lätt ut.

Vårt första stopp var the Floating garden, vilket är precis vad det låter som. Genom att väva ihop alger och grenar har trädgårdar anlagts ute på vattnet kring de flytande byarna där man odlar allt möjligt men de är framförallt kända för sina tomater. 

Det andra stoppet, och tyvärr det sista, vi hann med var ett ställe där de tillverakde cheroots. För er som är bekant med litteraturskildringar av kolonialtiden i asien har förmodligen hört denna nämnas ungefär som gin pahit. För er andra är detta en billig asiatisk cigarill som rullas för hand.

Dagen efter fick vi ta samma väg tillbaka över berget men efter det väntade 45 mil motorväg (Expressway) ner till Yangon. Extremt rak och med rätt lite trafik (här var motorcyklar och oxkärror förbjudna) gjorde att vi kom till stan precis till det mörknande. Att sen ta sig in till vårt hotell (den sista 2 milen) tog dessvärre dessto längre tid, men nu har vi även testat på rusningstrafik i Yangon.

Motorvägen till Yangon.

Dec 31st På väg igen

Stärkta av en energifull frukost (med mycket snabba kolhydrater) på det lokala tehuset började vi städa/tvätta/skrubba bilarna och fördela om packningen.
Anledningen till omfördelningen av packningen är att Sandra och Mats ska få plats med två Myanmeser (Myanmarinader, Myanmarier?), en guide och en liasons officer, i sin bil som ska åka med hela vägen genom landet. Därför får Malin och Erik frakta Egardts persiska mattor och nepalesiska pall ett tag.

  Taktältet vädras, packningen stuvas om och bilen skrubbas.

Det känns väldigt spännande att ha med två okända bak i bilen. Förhoppningsvis har de inget problem med ljudbok 10 timmar om dagen. Hittills har de varit väldigt trevliga så det bådar gott.
Temperaturen ligger på mellan 5-15 grader under morgonen så det gäller att klä eller jobba sig varm. Mycket roligt att se lokalbefolkningen ha på sig tjockjackor och mössor, även när det blivit varmare under dagen.

Med våra nya vänner fick vi hjälp att putta ut Landyn från sin 4 månaders parkering och haka fast den på Mercedesen och på så sätt dra igång motorn. Landyns problem var helt urladdade batterier, alla 6 stycken, men startar nu fint efter att de fått laddas under färd!

 Erik skapar startkablar i ett försök att få igång bilen.

Innan vi kunde lämna Tamu var vi tvungna att först besöka immigrationskontoret och få lite stämplar i passen, sedan tullkontoret för att visa och få stämplar i lite andra papper, till sist liasons office för mer byråkrati.

  
Erik och Sandra utanför tullen i Tamu.

Med alla papper och stämplar på plats började resan mot Kalaymyo med egna bilar denna gång. Vägen dit består av 50 stålbroar och ännu fler mindra betongbroar (ja, vi räknade alla!), varav 5 alltså stoppade vår framfart förra gången.

  En av de reparerade broarna.

Nu kunde vi ta oss till Gangaw obehindrat precis till att det blev bäckmörkt (solen går ner runt kl.17.15 här). I Gangaw blev det även storslagen middag på så sätt att Malin fick en hel fisk minerad med dunderstark tvålsmakande chili, som behövde dämpas med både vatten, ris och mandariner.
  
Malin försöker släcka hettan från chilin.

Efter middagen passade Mats på att laga Mercedesens tuta, som slutade fungera efter tuthetsen i Indien där den i princip använts oavbrutet. Den är nästan lika nödvändig här. Hur den lagades? Tackar som frågar, genom att slå på den, vända på den och sen skruva fast den igen.

Morgonen därefter begav vi oss tidigt iväg mot Bagan, då guiden informerat oss att de 260km skulle ta 9 timmar att köra och vi ville se den berömda solnedgången över alla templena och stupas. Som tur var tog det inte lika lång tid som prognostiserat, dock 6 timmar med ett lunchstopp. Den intjänade tiden spenderades av Leijonhielm i en hotellpool, medan Egardt besökte några tempel (då Malin och Erik redan gjort tempelgrejen innan under sin bröllopsresa). Dock slöt vi samman igen uppe på ett av alla tempel för att njuta av solnedgången.

  Malin och Erik i solnedgången.

Härnäst väntar Inle Lake.

Dec 30th Återföreningen

Ibland undrar vi vad vi utsätter oss för – 24timmarsflyg med fler mellanlandningar. Fast fördelen med många flyg är att en kan se många filmer en missat på planet 😉

Så via Zürich och Hong Kong kom vi efter midnatt (natten not annandag jul) till hotellet i Yangon och lite välbeövd sömn i säng – inte i sittande ställning utan benutrymme.

Morgonen började med asiatisk frukostbuffé (läs: nudlar och wok i flera varianter), med lite västerländska influenser (läs: choco-pops och toast med sylt), åtföljt av en kort promenad i stan innan det var dags att möta upp vår researrangör i hotellobbyn för att byta dollars mot flygbiljetter. Med våra flybiljetter i hand åkte vi ut till flygplatsen för att ta oss till Kalaymyo, som är den stad med flygplats som är närmast byn där våra bilar står.

2,5 timmar och en mellanlandning i Mandalay senare är vi i Kalaymyo, där vi hoppar in i en taxi som ska ta oss till Tamu. Även denna resa tar 2,5 timme. På vägen till Tamu hinner vi passera 3 av de raserade broarna, som nu återuppbyggts av det gamla bromaterialet, innan mörkret fallet. De två sista ser vi i billyktornas ljus. Mycket imponernade reparationer faktiskt.

Även om det är mörkt när vi anländer till vårt guest house kan vi inte hålla oss utan går direkt till bilarna och börjar dra av presenningarna.

Bilduell 1 – skick interiör: 1-0 Land Rover vs. Mercedes. Mercedesens interiör har ett ytskikt av mögel (inkl. Sandras kvarlämnade kläder).

Bilduell 2 – skick mekanik: 1-1. Mercedesen tar revansch genom att starta på första försöket efter att bilbatteriet och kabeln till startmotorn återinkopplats. Landyn är däremot stendöd. Leijonhielm får tillåtelse att ladda sitt batteri i 3 timmar (elförsörjningen sker via en diselgenerator).

Under tiden tar vi en efterlängtad middag på Waterworld Restaurant och firar att bilarna är kvar med allt sitt innehåll!

Aug 16th Grön parkeringsplats

Förlåt för vår frånvaro mitt när äventyret (iaf för oss) fick en så oväntad och spännande vändning. Vi hade flera olika “värsta scenarion” som vi höll tummarna för att undvika, men att broar skulle sköljas bort och göra vägen oframkomlig (man tror ju även att det borde finnas mer än en väg mellan två städer – men icke) var faktiskt inte med på denna lista.

I väntans tider har vi studsat mellan restaurangen, de trasiga broarna och stadens tehus (där det finns internet).

Malin och Erik på restaurangen Water World

I tehuset med vår reskamrat Dimitry försöker vi lista ut bästa lösningen. Hans motorcykel är lite för enorm för att kunna bäras över vattnet och lilla Tamu har ingen flygplats han kan flyga ut den ifrån heller.

Dima ser ut att ge Myanmars te gott betyg.

Naturkatastrofer går ju tyvärr inte att styra över och vi har därför fått ta det tråkiga beslutet att lämna våra bilar i Myanmars djungel då vägarna inte ser it att bli åtgärdade inom den närmaste tiden. Troligast är att vägarna inte kommer repareras på väldigt länge – folk väntar på att vattnet i floderna ska sjunka till körbara nivåer.

Att lämna bilarna är heller inte så lätt som man kan tro. De enkla sakerna gick på några minuter, vi köpte några presenningar och såg till att paketera in bilarna väl.

Välpaketerade bilar

Den luriga biten var att få tillstånd från militärjuntan att parkera. I vanlig ordning är det bara en person som kan ge tillstånd och den officeren var förstås inte inom mobilnätet, det blev en lång dags väntan innan vi fick vårat OK. Lyckligtvis är Myanmareserna (Myanmarierna?) otroligt trevliga och hjälper till på alla sätt de kan.

När nästan all byråkrati väl var klar satte vi igång och packade ihop alla våra saker och satte av på färden söderut. Känns väldigt underligt att lämna bilarna efter sig, även om det bara är temporärt.

Att ta sig till Yangon innebar en resa med fem fordon, en övernattning och ett flyg.

Vissa broar gick att ta sig över till fots, andra med båt. Här nedan studsar Malin över en av de mer spännande övergångarna där runda stockar var den temporära gångbron.

Forsande vatten och tung ryggsäck med allt av värde i ökar spänningen.

Sandra kör dubbelpackning. Inget får glömmas i bilen!

Mellan de trasig broarna finns det blandad transport. Bilar som inte kan ta sig någonstans agerar taxi. Där det saknades bilar fanns oftast någon transport tuk-tuk. Mellan ett par broar åkte vi på någon sorts traktor som faktiskt vevades igång – det är inte varje dag man ser det!

Väl framme i den lite större staden Kaley kunde vi dagen efter ta ett flygplan till Yangon. Flygen går lite när de kommer och vi hade tur som kom med. Efter en mellanlandning var vi framme och kunde ta oss till resebyråns kontor för att reda ut det sista innan vi kunde lämna landet.

Väl där ska vi försöka hitta närmaste varma plats för att varva ner lite innan jobbet.