Fast i djungeln
Precis när vi lagt på efter vårt samtal med vår researrangör i Myanmar (vilket är obligatoriskt för att resa med egen bil i landet) för att dubbelkolla att det är fritt fram att köra in i Myanmar (eftersom om vi inte kan återvända tillbaka till Indien efter att vi lämnat landet) svischar en ryss på motorcykel förbi, som vi starkt misstänker är ryssen Dmitry som ska göra oss sällskap genom Myanmar. Eftersom vår researrangör gett oss klartecken att korsa gränsen följer vi efter motorcykeln till immigration office för att påbörja byråkratin för att lämna Indien.
Proceduren att stämpla ut oss och bilarna var en smidig historia, byråkraterna samlade ihop sig så vi inte skulle behöva gå runt mellan alla hus och vi behövde bara fylla i några utreseblanketter. Fast innan gränskorningnen, 200 meter från immigration- och custom office, har de en militär check-point som ville skriva upp alla våra saker i vår packning. Till en början ville de skriva upp minsta pinal i våra fullastade bilar (på detaljnivån 4 t-shirts, 350 gram pasta etc.), men efter att vi retat dem lite förstod de hur dumt och onödigt det är (speciellt eftersom vi redan gått igenom tullen).
Efter check-pointen rullar vi över en bro och vi är i Myanmar – fysiskt i alla fall. Nu börjar nästa omgång byråkrati. En guide skulle ha mött upp oss vid gränsen för att hjälpa oss med detta, men han har inte dykt upp. Vi påbörjar därför själva instämplingsprocessen men stöter snabbt på patrull – vi behöver ett tillstånd från “Hotel and tourism department”, som vår guide har (var han nu är). Okej, kan vår researrangör kanske mejla den till gränskontoret? Nä, men faxa. Så vi ringer vår researrangör och ber dem faxa tillståndet. Lättare sagt än gjort – efter 5 timmar med flera samtal (när de väl svarar) till de knappt engelsktalande guiden och researrangören trycker faxen ut vårt tillstånd och vi får våra pass stämplade.
Konstigt nog tillåts vi sedan köra in i landet utan vare sig guiden eller den liasions officer som ska följa med. Varför skulle snart visa sig.
Vår kommande sträcka är nätta 13 mil till staden Kalaymyo, antalet broar på den sträckan: 71. Varav de fem största sägs vara bortspolade i den massiva översvämningen som nyligen drabbade Myanmar.
Vi bestämde oss för att stanna en natt i Tamu för att samla på oss mer information och försöka få tag på vår guide. Morgonen därefter gav vi oss ut på en rekogniceringstur för att ta reda på broarna och flodernas beskaffenhet.
För egen bil tog vi oss till första raserade bron. Därefter fick vi vada, balansera på stockar och åka båt över floderna och ta taxi/åka traktorflak mellan brorasen.
Bro1 (bakom starstruck burmes)
Bro nummer 2, där man fick skotrar över på flotte, dock inga bilar.
Bro nummer 3
Bro nummer 4 (tar slut en bit bort…)
En del av bron fann kvar…
Efter att ha undersökt samtliga broar insåg vi att detta kanske skulle gå att ta sig igenom. Två av floderna borde man kunna köra genom (vi övade ju i Indien) och lite väta har ingen dött av. Vi började engagera den hjälpsamma lokalbefolkningen i bygget av en flotte som skulle klara 4 ton bil. Oljefat lokaliserades och vid bro nr 3 fann vi en man som lovade att få tag i 10 man som skulle kunna hjälpa till att dra över sagda flotte om vi kom med en. För en kort stund såg det väldigt ljust ut men det ska inte vara lätt att ta sig till Singapore. Det kom därefter till vår kännedom att den svåra vägen inte alls var till Kalaymyo utan därifrån hade två stora (läs enda) broarna söderut kollpsat. Vi måste därför se över om detta kommer fixas närmaste tiden eller vad för andra alternativ vi har. Som tur är så finns det en riktigt bra restaurang i Tamu så vi lider inte.
Nedslagna äfventyrare.
Posted in Indien, Myanmar by Sandra Egardt with 1 comment.
Flykten från Imphal
Personalen på Hotel Grande Classic är bland de mest hjälpsamma vi mött. När vi återvände nedslagna efter försöket att ta oss förbi demonstranternas barrikader började de fundera på när och hur vi skulle köra för att komma i väg. De visade olika vägar på kartor och ringde till sina vänner som bodde längs de olika rutterna för att se hur läget var. Efter någon timma ringde hotellmanagern upp till vårt hotellrum med en plan!
– Han och den näst högsta chefen skulle köra före oss på motorcykel klockan fem på morgonen (innan de värsta demonstranterna vaknat) och ta oss ut ur stan. Sagt och gjort, vid fem rullade vår lilla konvoj på Imphals öde gator. Hotellpersonalen hade svidat om från sina kostymer till fotbollströjor och knutna bandannas för munnen. Militären hade under natten rensat bort de största hindren och förutom ett gäng ungdomar vid den sista bron (där hotellmanagern pratade oss igenom) gick färden smidigt.
Då få vågat sig ut på vägen swishade vi fram och kom snabbt fram till den plats där det tidigare varit en fem meter hög landslide.
Utav denna återstod nu högar av lera men helt klart framkomligt. Men vi ska inte sticka under stolen med att det var läskigt att köra på vägar där ena körfältet i bästa fall sjunkit 30 cm eller i de sämre fallen helt kollapsat och rasat ner.
Glada fruar vid frukostpaus.
Moreh som är gränsstaden mot Myanmar är en liten by som till större delen består av “hotell” längs en dammig gata. Efter besök på ett antal hotell (med insikten om att standard nog inte skulle skilja sig avsevärt) tog vi in på ett som lovade elektricitet iaf två timmar på kvällen. Staden hade varit strömlös i tio dagar.
Avsaknaden av ström gjorde att det inte gick att få tag på någon lagad mat så vi ockuperade hotellets balkong där vi spenderade kvällen innan det blev en kvav natt på resan helt klart hårdaste (tänk planka med ett lakan på) säng.
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with 1 comment.
India – it’s a riot!
Leijonhielmarna började sin dag med att återvända till bilmekanikern på “bil-gatan” (väldigt smidigt att samla alla bildelar och mekaniker på ett och samma ställe). Där tittade de till den nya fjädern som satts in dagen innan samt fixade en bussning som tydligen försvunnit. Det fanns såklart inga originaldelar (eller tredjepartsdelar för den delen) men med svets och två mindre bussningar fick de ihop något som förhoppningsvis håller ett tag.
Chefsmekanikern överser arbetet på Defendern
En bussning pinnsvetsas fast, precisionsarbete!
Ett tämligen rejält jordskred. Mat bärs över till byarna på andra sidan.
Med dessa glada nyheter vände Egardts återigen mot Imphal och hela sällskapet sammanstrålade några kilometer efter. Vi tog sikte på hotellet i Imphal igen med en omväg förbi bil-gatan förstås, team Egardt behövde en ny slang för sitt luftinsug. De höga temperaturerna hade smält den gamla slangen. Lyckligtvis hittade vår vanlige mekaniker en ersättning i form av tre ihopsatta slangar som egentligen hörde till en traktor – utmärkt!
Vi är halvvägs, nej vänta – halv vägs!
Vid lunchtid dagen efter gjorde vi ett försök till, trots att vi fått höra att vi kunde bli stannade av demonstranter. Med packad lunch åkte vi genom centrala Imphal under total tystnad. Som i en spökstad ekade gatorna tomma, till en början…
Protester i Imphal
Soldaterna hjälper till att ta bort krafs från vår väg.
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with no comments yet.
Spring break with Mudslides
Hotellägaren hade varnat för jordskred på vägen mot Moreh (gränsstaden till Myanmar), men det han glömde nämna var översvämningen någon mil från Loktak Lake!
De häftiga monsunregnen har gjort att floder och risfält svämmat över både väg och husmark. Eftersom vi behövde komma fram till Moreh, samt för att våra bilar har snorkel och förhoppningsvis tillräckligt högt upp till dörrarna gav vi oss ut i vad som borde vara vägen. Med pulsen uppe och fasa för att fastna och/eller dra in vatten i bilen lyckades vi ta oss igenom ett antal vattenhinder till torr väg…puh!
En del vatten där det borde varit en väg.
Folk fiskade längs den översvämmade vägen.
Fler fiskande människor.
Knappt har vi andas ut från bilbadet, när Malin och Erik hör ett kraftig boink-ljud under sin bil. Då Landyn inte verkar lida några men från smällen enas vi om att det säkerligen bara var en sten som lossnat från däcken och slagit mot chassiet (det händer titt som tätt med våra stormönstrade däck). Vidare mot Moreh!
5 mil från Moreh börjar militäranlägningarna hopa sig och checkpointsen, var vid vi får stanna vid en och lämna lite uppgifter. Precis som hotellägaren vill de även här varna för jordskreden lite längre ner längs vägen. De säger även att vi inte kan ta oss förbi dessa, men om det är något vi lärt oss är det alltid bäst att med egna ögon få se vad som står på (flertalet gånger har vi fått höra att “dit kan ni inte köra för ditten och datten” men så visar det sig att det inte är några konstigheter alls). Alltså rullar vi vidare längs det kulliga landskapet där vi här och där kan se små jordskred. Inga jordskred som blockerar vår framfart det minsta – så hur farligt kan det vara?
3 mil från Moreh möter vi en militärkonvoj som vi stannar och pratar med för att få lite mer information om vägen framöver. Även de säger att jordskred blockerar vägen. Vi frågar om det är okej att åka vidare och titta – absolut. Vi rullar vidare 1 km när vi möts av ett jordskred, det första som vi inte direkt kan ta oss förbi. Vi behöver komma till Moreh och det enda som gör att vi inte kan oss förbi är små träd som dragits ner med skredet. Så fram med campingyxan (tack Ulla och Sören) och börja röja!
Mats hugger bort de värsta grenarna så bilarna kan ta sig igenom.
Med de värsta grenarna undaröjda var det bara att köra.
Inga problem!
Men vid denna mudslide blev det stopp.
En kort stund senare är vi förbi och rullar vidare 500 meter – nästa jordskred. Dock är denna då pass stor att varken campingyxa eller fyrhjulsdrift kan ta oss vidare. Jaha, vad gör vi nu då? Finns det en annan väg vi kan ta? Nej. När kommer vägen fixas? Oklart, men de ska ha ett möte om det idag (det har gått två dagar sedan jordskreden skedde). Vi bestämmer oss att ta oss till Imphal (den närmsta staden härifrån) och söka upp internet för att kunna samla information till att lägga upp en ny plan och kontakta vår resebyrå i Myanmar.
På parkeringen på hotellet i Imphal passar Erik och Mats på att titta under Landyn och upptäcker att boink-ljudet Leijonhielmarna hört tidigare under dagen inte var ett stenskott under bilen utan en fjäder som gått av. Troligen har den mattats ut när den själv fick ta all belastning när Landyns stöttdämpare var trasig.
För att muntra upp oss själva och se över våra alternativ har vi bokat hotellets konferensrum med önskan om att få upp fyra glas och en massa toast för här ska det bli indisk “champagne” och gåslever, ty man ska fira sina motgångar!
Indisk “Champagne”, fransk gåslever och svensk päronmarmelad!
Vår plan nu är att vänta en dag och låta vägarbetarna få påbörja sitt arbete med att plöja undan jordskreden för att sedan göra ett nytt försök till Moreh. Till dess får vi passa på att laga bilarna och fortsätta fråga alla vi träffar om de vet när vägen kommer vara körbar.
Posted in Indien by Mats Egardt with no comments yet.
Nagaland och Manipur
Vår researrangör från Myanmar var hoppfull om att vägen skulle hinna torka till vår ankomst. Så vi fortsatte vår färd enligt orginalplan och stannade en natt i staden Dimapur, för att dela sträckan i lagom etapper. Lilla Dimapur är stort på kistor visade det sig!
Det visade sig klokt att dela upp körningen då de 25 milen därifrån till Loktak Lake tog åtta timmar. En kombination av dålig och slingrande väg, men man hinner i alla fall lyssna på mycket ljudbok.
Innan vi åkte fick vi uppfattningen om att det skulle krävas tillstånd för att vistas i de nordöstra delarna av Indien. Fast då inget tydligt svar gick att ta reda på chansade vi att det förmodligen löser sig på vägen – och det har vi lärt oss att det gör det! Det finns flera vägspärrar men om man ler och vinkar glatt är det inga problem att ta köra förbi. På samma sätt har Leijonhielmarna fått lära sig att man klarar sig prima utan fungerande blinkers (relät brann upp på vägen till Gangtok), ut med armen på indiskt vis och vinka slappt åt det håll du tänker svänga.
Vid Loktak Lake, som är en sjö med massa små flytande gröna öar i, bodde vi i stugor där vi kunde laga egen mat och äta frukost med utsikt över sjön.
Loktak Lake med sina gröna små öar.
Det är bara 12 mil till gränsstaden Moreh men vi har blivit varnade av hotellägaren att vägen kan vara dålig då det skett flera jordskred till följd av monsunregnet. Så vi ser till att ha gott om tid på oss att köra försiktigt.
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with 3 comments.
Gangtok till Jungle Resort
Som tidigare nämnt är våra GPS:er inte helt att lita på och knappt några gatunamn finns med. Därför fick vi leta oss fram till Netuk House i Gangtok (som the Windameres managing director rekommenderat) genom fråga-om-vägen-vid-varje-korsning-metoden.
Netuk Houses ägare var väldigt imponerad av våra bilar – men vem är inte det? 😉 Med det som isbrytare fick vi hjälp med att hitta några bildelar och ordna en Sikkimesisk middag i deras restaurang som annars var stängd.
Mats gosar med katten på Netuk House.
Middagen avslutades dock i amerikansk stil med en stor kakform med kladdig brownie till sällskapets chokladälskares stora glädje – gissa vilka dessa personer är?
Pre-dinner öl på balkongen i Gangtok.
Vår plan för nästkommande dag var att åka upp till Tsomgo lake (en sjö på nästan 4000 meters höjd), men det sprack då utländska bilar inte är tillåtna att köra dit. Istället försökte Egardts på en annan sjö (som visade sig vara mer än stor anlagd ankdamm än sjö – besvikelse!) medan Leijonhielm satsade på rekreation en natt till i Gangtok, för att mötas upp under morgondagen.
Mötespunkten blev ett hotell (med det viktigaste kriteriet parkering) någonstans mellan Sikkim och Guwahati. Tanken var först att campa på hotelluppfarten men värmen gjorde att vi flydde till ett AC-rum och dagen därefter flydde vi snabbt efter frukost vidare till Guwahati för att undgå den väldigt nyfikna och väldigt konstiga hotellägaren.
I Guwahati (regionshuvudstad i Assam) blev det lunchstopp och uppdrag powersurf för att reka delmål för vår sista etapp i Indien. Delmål 1: Bhramaputra Jungle Resort strax utanför Guwahati. Här kan du få rida elefant, klappa kaniner, skjuta luftgevär, trampbåta, med mera eller som vi bara lata sig, bada i poolen och äta.
Brahmaputra Jungle Resort
Nu tar vi extra en vilodag på Jungle Resort och inväntar uppdatering från vår resebyrå i Myanmar som kanske måste försena vår inresa på grund av översvämningar i landets norra delar, även vägarna här i Indien är bitvis ganska blöta.
Posted in Indien by Sandra Egardt with 1 comment.
Biltvätt Sikkim-style
Från Darjeeling är det inte långt till Sikkim, en liten delstat i nordöstra Indien. Men det man luras av är att de flesta orterna befinner sig på 2000 meter höjd vilket tyvärr inte vägarna däremellan gör. Så de 4 milen som skiljer Darjeeling och Pelling åt tog oss större delen av en dag att tillryggalägga. Till den långa transporttiden bör även noteras att de i Sikkim arbetade med att bredda vägen, något som förmodligen kommer bli väldigt bra men som för oss innebar att köra på/igenom allt från grusväg, lervälling till trasig asfalt.
Det var rätt leriga vägar in i Sikkim
Men att vakna upp med utsikten över världens tredje högsta berg går iaf inte av för hackor.
Utsikt över Kanchenjung, världens tredje högsta berg.
På vägen från Pelling till Gangtok, Sikkims huvudstad, passade vi på att tvätta bilarna på samma sätt som lokalbefolkningen. Dock drog vi upp våra rutor till skillnad från dem. Detta innebar förvisso inte att det var torrt inne i bilarna utan det blev ytterst tydligt att det finns gott om vägar för vatten att ta sig in i kupen.
Biltvätt Sikkimstyle
Efter att bilarna blivit renare än tidigare tog vi oss också en svalkande dusch i vattenfallet tilmed skeptiska indier som publik.
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with no comments yet.
Tea o’clock
Ilam ligger på ca 2000 meters höjd och då slingriga bergsvägar inte är att föredra efter mörkrets inbrott delades sträckan upp på två dagar. Vi bushcampade längs en helt uttorkad flod i närheten av Itahari, ett tips vi fått från en overlandingblogg. Natten bjöd inte på ett lika skräckinjagande oväder utan mest ihållande regn. Till frukost fick vi sällskap av några nepaleser som nyfiket inspekterade våra fordon och skrattade åt att vi sovit där.
Nyfikna nepaleser
Land Rover i Ilam.
Fina gångar i teplantagen
Darjeeling är beläget på en sluttning med hus byggda ut över kanten och vägarna är så smala att det känns som att de är byggda för enkelriktad trafik (iaf när man kör stora fordon). Där lyxade vi till det och tog in på Windamere Hotel, en Brittisk kolonialvilla belägen på Observatory hill med utsikt över sluttningarna. Väldigt civiliserat med afternoon tea och allt.
Trevlig utsikt från balkongen på Windamere
Inväntar afternoon tea
Afternoon tea på Windamere hotel
Utsikt från Darjeeling
Posted in Indien, Nepal by Erik Leijonhielm with 1 comment.
Backpacking i Indien
Medan bilarna långsamt tar sig över Persiska viken och Arabiska havet har vi passat på att göra Indien backpackerstyle. Vi lämnade våra stora väskor hos skeppningsbolaget i Mumbai och boardade ett nattåg upp till Delhi. På 16 timmar lyckades det klämmas in fem matserveringar (allt från te, kex, soppa till full middag, frukost och glass) och timmarna förflöt förvånansvärt snabbt.
I Delhi stod byråkrati-fix överst på listan. Visum till Myanmar och ett extra entry till Indien (så vi kan besöka Bhutan) var målet. Efter en massa åkande över stan stod det klart att inget av dessa gick att genomföra. Extra entry får man genom att ansöka om ett helt nytt visum på en indisk ambassad i ett annat land och för Myanmar behövdes ett intyg som vi ännu inte erhållit. Tur att vi ska till Kathmandu där vi kan försöka fixa allt istället.
Delhi bjöd resterande tiden på rejäla kontraster. Vi började med ett besök på Red Fort. Därifrån tog vi oss genom smågator, trafikkaos, massiva sophögar och marknader fram till Connaught place och hotellet The Imperial för att avsluta på kungligt vis med High Tea.
Nästa tågstopp blev Agra, där servärdheter som Taj Mahal och Agra Fort prickades av.
Tyvärr var hela sällskapet lite risiga (vissa mer än andra) så vi varvade vårt turistande med ett kryp in med AC. Gissar att det är oundvikligt att få någon magåkomma så vi skattar oss lyckliga att det inte är en dag när vi har 60 mil att köra.
Just nu befinner vi oss i Jaipur, den rosa staden, vilket också är vår sista anhalt innan vi ska tillbaka till Mumbai.
Enligt dagens rapport kan vi även se att våra bilar börjar närma sig, förhoppningsvis är vi snart ute och rullar igen!
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with 1 comment.